En av höjdpunkterna under sommarens Bokdagar i Dalsland var utan tvekan scen-
samtalet mellan Johan Svedjedal och Paulina Helgeson. Läs Annica Westmans reportage här.
Detta var litteraturprofessorn och författaren Svedjedals debut på Bokdagar i Dalsland och vi är många som hoppas att han återkommer. Snart!
Johan Svedjedal har skrivit ännu en fascinerande biografi.
Denna gång om Harry Martinsons livsöde.
Text: Annica Westman Kjaergaard
Pressbilden som projiceras i fonden bakom scenen ger ett något stramt och allvarsamt intryck av mannen den föreställer. Litteraturprofessor Johan Svedjedal har skrivit en tegelstensbiografi om Harry Martinson, Min egen elds kurir. När jag ser det imponerande verket hinner jag tänka att det är tur att jag inte ska recensera den tjocka boken utan ”bara” skriva om samtalet mellan honom och Litteraturbankens Paulina Helgeson.
Och vilket samtal det blir!
Paulina gör precis det en god samtalsledare ska göra. Med bubblande, skönt nyfiken energi ställer hon angelägna och intressanta frågor och skapar ett slags närhet till Svedjedal och med det en känsla av att vi som sitter i Gamla Kyrkan denna lördagseftermiddag får vara med om något alldeles unikt.
Det strama intrycket från pressbilden är som bortblåst. Hans ögon glittrar, leendet spelar i mungipan och ansiktet lyser när han med varm och nästan förälskad röst berättar om Harry Martinsons fascinerande livsöde.
Känslan av angelägen närvaro strömmar från scenen och tillsammans skapar Paulina och Johan ett mycket spännande och intressant rum i tiden, där vi bland mycket annat får veta att det var den varma sommaren 2018 och de härjande skogsbränderna som är orsak till att biografin överhuvudtaget kom till. Svedjedal började fundera över vilka svenska författare som tidigare engagerat sig i naturfrågor och kom ”naturligtvis att tänka på Harry Martinson”.
Denna lågmälda och lite underfundiga litteraturprofessor har även skrivit biografier om Birger Sjöberg, Carl Jonas Love Almqvist och Karin Boye. På frågan om vem av författarna han skrivit om som han har den närmaste relationen till, svarar Svedjedal att det går i perioder och att han i olika skeden av den intensiva skrivprocessen brukar vara ganska trött på personerna han skriver om, men konstaterar samtidigt bestämt:
– Man kan inte skriva om en författare utan att bli kär i den författaren!
Det märks att han tycker om att berätta. Han tar oss ledigt med till sockenungen Harry som flyttade runt bland olika familjer efter att hans far dött och hans mor emigrerat till Amerika. Till de sjuåren som skeppsgosse då han skyfflade kol och därför mest reste med ryggen mot resmålet. Till myterna han spred om sig själv. Till torpet i Ösmo som Martinson flyttade in i hos sin första fru Moa… och mycket, mycket mer.
Han berättar också mycket inlevelsefullt om Martinsons farhågor om såväl atombomben som bilismen och att denne framstod som en bakåtsträvare när han påtalade farorna för såväl moralen som för miljön.
Jag hoppas innerligt att Johan Svedjedal läser in sin bok så att den som ljudbok blir tillgänglig för fler och inte minst för att vi ska kunna få njuta av att höra honom själv läsa sin fascinerande berättelse om Harry Martinson.
Litteraturbanken är verkligen en bank för den som är nyfiken på svensk litteratur. ”Litteraturbanken tillgängliggör svensk skönlitteratur och andra texter av vikt för vår förståelse av det litterära kulturarvet. Allting är fritt tillgängligt för lustläsare och forskare, lärare och elever, studenter och bibliotek.”
