Text av Lilian Perme
Som att sitta i en turistbuss med fördragna gardiner och lyssna till guidens beskrivning av omgivningen utanför? Lite så kändes det, när jag på fredagen satt hemma vid datorn och såg torsdagens evenemang under Bokdagar i Dalslands litteraturdag vid Tollebols kvarn i slutet av juli 2021 dra igång. När boksamtalen ägde rum hade jag hade inte kunnat vara på plats. Uppdraget att skriva om samtalet blev därför ett test på hur det skulle fungera att skriva på distans. Nu var det ju inte för den gamla kvarnens skull jag följde sändningen, utan för författarnas och litteraturens.
Det finns något intressant i det faktum att det skrivna ordet kan lyftas fram och göras tydligt och begripligt av människor som talar utan tillgång till bildsättning. Väsentligt är då att det handlar om kunnigt folk, som kan berätta och beskriva, inte bara i text utan också i tal. I den första gruppen denna dag deltog tre personer, som talade med varandra. De två senare samtalen leddes av Yukiko Duke, med en författare åt gången.
Den isländske författaren Eiríkur Örn Norðdahl, översättaren John Swedenmark och förläggaren Per Bergström diskuterade skapande skrivande, översättning och publicering med utgångspunkt i Norddahls roman Bron över Tangagata, som nu ges ut i översättning av John Swedenmark. Den är den femte av författarens böcker, som översatts till svenska. En klar fördel i samtalet var att författaren talar svenska. Ofta diskuteras isländsk och dansk litteratur på engelska, vilket kan vara nödvändigt, men så mycket närmare text och tanke lyssnaren kommer när författaren talar läsarens språk! Nu fick publiken också smakprov på hur texterna låter på originalspråket, då Norðdahl, läste ett par stycken högt; suggestivt också för den som inte begriper texten bortom den svenskspråkiga allfarvägen!
Intressant ur svensk synpunkt var att det lyftes fram hur mycket islänningar läser. Oavsett utbildningsnivå förstår islänningar litteratur på ett mer självklart sätt än andra nordbor. John Swedenmark påpekade, att talspråkliga uttryck där i högre grad grundas på gammal vältalighet.
Orter långt från Reykjavik är kulturellt bättre rustade, menade Norðdahl, därför att de måste ha ett eget kulturliv, men beroendet av den stora turismen är problematiskt: Flera tusen kan på en dag röra sig genom ett museum. Hur går det med litteraturens överlevnad under sådana kulturella förhållanden? Kanske kan en balans uppstå, då muséerna speglar det förflutna och litteraturen ofta senare skeden? Till sist får Norddahl frågan: Vem ska läsa din bok? Svaret blir: ”Romantiskt folk som tror på kärleken.” Det svaret väcker nyfikenhet på texten, när man just har hört mest om berättelsen i förhållande till det kulturella läget i landet!
Yukiko Duke ledde nästa samtal, det med historikern och författaren Agneta Arnesson Westerdahl. Iklädd en klänning av vikingamodell och smycken, som en rik kvinna på den tiden kunde ha burit, berättade Arnesson Westerdahl om den tid hon forskar på och förklarade vad hon vill förmedla med sina böcker. Den aktuella romanen handlar om en kvinna av högre börd som blivit utsatt i skogen och om en son till kalifen av Bagdad. I texten vill författaren föra ihop Sverige, sådant det såg ut då, med andra länder. Berättelserna är skönlitterära skapelser, men hon säger att hon ”blinkar åt proffsen”, eftersom hon har akademiska kunskaper om tiden, sederna, folken och deras religioner. Den nya boken utspelas i Norge, ute i Europa och på Fårö. Handelsplatser på olika håll finns med. Kanske kan man räkna slavhandel på Brännö på Sveriges västkust dit?
De som inte ägde en gård gav ofta sig ut på långa färder. Alla har vi sett mer eller mindre fantasifulla bilder av vikingaskepp, inte minst från tider då man romantiserade stordådseran. Nu är det författarens ambition att på ett historiskt korrekt sätt ge trovärdiga gestalter och situationer liv på boksidorna. Yukiko Duke påpekade att flera religioner också ryms i boken, såsom asatro och samiska traditioner, samt möten mellan kulturer, som när vapen smugglas från det kristna Frankrike till asatrons Norden.
Den stereotypa synen på vikingarna är på väg att ersättas av en mer realistisk bild. Inte minst gäller det kvinnorna, som ofta hade mer framskjutna positioner än man tidigare trott. Den största och högst belägna graven på Birka har visat sig vara en kvinnograv. Sådan ny kunskap vill Arnesson Westerdahl förvalta och använda i sina böcker. Den senaste heter Offergudar och finns tillgänglig sedan sommaren 2021.
Om dold rasism i Majgull Axelssons senaste bok
Även nästa intervju, den med Majgull Axelsson, leddes av Yukiko Duke. Hon har varit en återkommande gäst på Bokdagar i Dalslands evenemang senaste åren och hon har en genomtänkt metod att få författarna att tala om väsentligheter och att hålla en linje i bokpraten utan att själv framstå som styrande. Det märks också på författarna, som talar avslappnat men fokuserat om sitt skrivande och sina verk.
Årets bok, eller snarare Coronaåret 2020 års bok, av Majgull Axelsson heter Inställd resa till Sabarmati. Den handlar om en flicka från Indien. Hon döps om till Fatima av den svenska prästfamilj som adopterar henne. Prästen, som varit stationerad i Indien, får allt värre alkoholproblem efter hemkomsten och flickan får det svårt i en stad som Nässjö, där hon sticker ut från mängden. Adoptivfadern visar sig vara rasist. men han kallar det ”politiskt okynning”. Fatima är mörkhyad för att vara indier, vilket de lägre kasterna ofta är. Det blir ett problem. Mamman är missnöjd med hennes sträva hår och med att hon inte klär i gult, så som mörkhyade brukar göra. Flickan reser så småningom i väg och återtar sitt ursprungliga namn.
Om skrivarmödor
Majgull Axelsson använder sig av alla, från läkare till taxichaufförer, för att belysa och berätta om hur rasismen kan se ut i Sverige, men säger att hon inte riktigt kan förklara hur skrivandet går till, eftersom berättelsen dyker upp medan hon skriver. ”Om jag hade haft en story line, hade jag skrivit deckare och blivit miljonär”, säger hon. I stället står hon och ”hugger och hugger på ett block” och får till slut fram skulpturen, boken. Tjuvlyssnande på samtal är en del av hennes metod. Alla människor är intressanta – så har hon också varit journalist och arbetat med varierande textarter.
Om att sluta i tid
Slutligen säger Majgull Axelsson att vid nittio sidor avgörs det om ett manus kommer att hålla. Då citerar Yukiko Duke en engelsk författare, som sagt att hennes bästa vän var kaminen – det gäller att sluta i tid och göra sig av med ett manus som inte fungerar.
Så slutar författarintervjuerna denna soliga julidag – som har inneburit ett kikande in i författarlyor, avlyssnande av skapartankar och tankeutbyte mellan författare och intervjuare – med ett råd om hur man överger ett hopplöst manuskript!
Som åskådare i mitt arbetsrum undrar jag vad som finns i det, som ser ut som en stängd kiosk bakom författarnas ryggar. Däremot har jag, tack vare tekniken, fått en god uppfattning om vad som finns mellan de nya böckernas pärmar.